EN GLAD KLAGONATT!
Ett liv innan teknikens små underverk måste ha varit underbart.
Ett liv innan de små djävulska skapelserna som får människor att stressa upp sig för onödiga saker.
Att vara kvinna gör grejen värre, det är jag övertygad om. Vi är redan alldeles för neurotiska för vårat eget bästa, att då ha en decimeter hög stressbomb i väskan gör inte våra liv mindre smärtfria. Alla kvinnor har ett konstigt behov av att göra sig själva illa. Det handlar om allt från att köpa ett äpple ist för choklad till att stanna kvar i dysfunktionella relationer. En mobiltelefon gör självskadeegrejen mycket enklare. Det är den moderna kvinnans rakblad. Att gå och vänta på att maskinen ska göra ifrån sig minsta lilla ljud är tortyr.
När/om den vibrerar eller bekymmerslöst spelar sin lilla trudelutt, bygger vi upp en förväntning om vem det ska vara. På väg till telefonen klättrar vi upp på det höga berget och ställer oss längst ut på kanten. När våra ögon först lägger sin blick på telefonen tar vi ett stort steg utåt.
Oftast så landar vi på de vassa klipporna med ett brak, eftersom det aldrig är den vi vill ska höra av sig.
Men ibland, ytterst sällan är det rätt namn på skärmen, vi får plötsligt vingar och stiger omedelbart åt skyarna. Det är de få tillfällena som gör att vi står ut med att lägga allt vårt hopp i de små skapelserna.
Innan mobilernas tid var det
sladdtelefonen som gällde (fortfarande hemskt, men lite mer begränsat än trådlöst)
innan dess brev (också jobbigt eftersom det tar ett tag bra tag innan brev kommer fram, så man vet ju aldrig vad människan tycker...)
Innan dess, flaskpost?
På stenåldern måste ha varit bäst att leva med andra ord, man kommunicerade bara med den man kunde ta på och då kan det inte bli så mycket mixade signaler...
Fy jag hatar mobiler i allmänhet, jag hatar de underbara skapelserna...
(måste bara tillägga att jag inte egentligen väntar på ett samtal/sms, jag vill bara ha kontakt med omvärlden, tragiskt va?haha :b)
Ett liv innan de små djävulska skapelserna som får människor att stressa upp sig för onödiga saker.
Att vara kvinna gör grejen värre, det är jag övertygad om. Vi är redan alldeles för neurotiska för vårat eget bästa, att då ha en decimeter hög stressbomb i väskan gör inte våra liv mindre smärtfria. Alla kvinnor har ett konstigt behov av att göra sig själva illa. Det handlar om allt från att köpa ett äpple ist för choklad till att stanna kvar i dysfunktionella relationer. En mobiltelefon gör självskadeegrejen mycket enklare. Det är den moderna kvinnans rakblad. Att gå och vänta på att maskinen ska göra ifrån sig minsta lilla ljud är tortyr.
När/om den vibrerar eller bekymmerslöst spelar sin lilla trudelutt, bygger vi upp en förväntning om vem det ska vara. På väg till telefonen klättrar vi upp på det höga berget och ställer oss längst ut på kanten. När våra ögon först lägger sin blick på telefonen tar vi ett stort steg utåt.
Oftast så landar vi på de vassa klipporna med ett brak, eftersom det aldrig är den vi vill ska höra av sig.
Men ibland, ytterst sällan är det rätt namn på skärmen, vi får plötsligt vingar och stiger omedelbart åt skyarna. Det är de få tillfällena som gör att vi står ut med att lägga allt vårt hopp i de små skapelserna.
Innan mobilernas tid var det
sladdtelefonen som gällde (fortfarande hemskt, men lite mer begränsat än trådlöst)
innan dess brev (också jobbigt eftersom det tar ett tag bra tag innan brev kommer fram, så man vet ju aldrig vad människan tycker...)
Innan dess, flaskpost?
På stenåldern måste ha varit bäst att leva med andra ord, man kommunicerade bara med den man kunde ta på och då kan det inte bli så mycket mixade signaler...
Fy jag hatar mobiler i allmänhet, jag hatar de underbara skapelserna...
(måste bara tillägga att jag inte egentligen väntar på ett samtal/sms, jag vill bara ha kontakt med omvärlden, tragiskt va?haha :b)
Kommentarer
Postat av: llynllynlllllyyyyn
alltså så jädrans rätt
Trackback
